Stockholm 2050 — En vision

Vision 2050 är ett visionsdokument som beskriver en möjlig framtid, inte ett bindande politiskt program.

Det här är en vision av hur Stockholm skulle kunna se ut år 2050 – om staden utvecklas enligt MEDs Stockholmsprogram och vårt program på riksnivån. Visionen om Stockholm 2050 bygger bland annat på avsnitten om stadsplanering och infrastruktur i Stockholmsprogrammet. Många av de problem vi idag lever med i Stockholm kan lösas med den liberalkonservativa politik som MED står för. Detta visionsdokument är ett diskussionsunderlag i dialogen mellan MEDs medlemmar, väljarna, externa debattörer och media om hur framtidens Stockholm bör se ut.

MED menar att stockholmarna behöver få tillbaka sin grundtrygghet och friheten att själva forma sina liv. Staden ska se till att stadsplaneringen och infrastrukturen stödjer en sådan utveckling. Här i Stockholm 2050 – en vision beskriver vi hur det skulle kunna gå till.

Främst handlar det om att ge alla som bor utanför tullarna en chans att få del av de fördelar som en innerstadsmiljö erbjuder. Konkret handlar det om att bygga mer innerstad närmast utanför den befintliga. Förorterna lite längre ut kan omvandlas till levande stadsdelar som byggs samman med varandra och med den nya större innerstan med bättre tvärförbindelser och nya trivsamma gator. Stockholms alla omtyckta villa- och radhusområden bör behållas i stort sett som de är. Nya attraktiva trädgårdsstadsdelar med villor och radhus bör byggas längre ut.

I en sådan välordnad och trivsam förstadsmiljö kan man ju inte bara sova utan även försörja sig, starta företag, göra karriär, shoppa, roa sig och leva gott utan att behöva pendla in till city. Stockholmarna i ytterstan förvandlas från undersåtar – som idag måste stå 8 – 15 år i bostadskön, jobbpendla långa sträckor varje dag och i många fall inte får bo i hus i den stil de själva efterfrågar – till att få samma möjligheter till utveckling och framgång som dagens innerstadsbor.

Stockholmarna är idag drabbade av akut bostadsbrist, brist på arbetsplatser, trängsel på gatorna och i kollektivtrafiken. Stockholmsregionens invånare tillbringar mer tid med pendling och arbetsresor än vad människor i många andra jämförbara städer i Europa gör. Stressnivån i samhället är hög. Infrastrukturen är starkt eftersatt. Det råder brist på lokaler för många slags företag Segregationen ökar på ett alarmerande sätt. Integrationen av utomeuropeiska immigranter fungerar sällsynt illa. Vi står inför en hotande ghettoisering. Visionen förutsätter att asylinvandringen kraftigt begränsas under de närmaste 30 åren i enlighet med MEDs rikspolitiska program.

När det gäller stadsbyggnad och infrastruktur är utvecklingen idag tyvärr på väg åt helt fel håll. Stadens framtid planeras fortfarande av en planbyråkrati som arbetar med verktyg och bestämmelser från 1970-talet. Planerarna får sina ingångsvärden från regionens nuvarande politiker som sitter fast i gamla tankebanor från industrisamhällets tid. I planbyråkratins basalternativ antas Storstockholms befolkning öka med ca 52 % fram till 2050 främst genom fortsatt hög asylinvandring. Men ingen annan europeisk storstad planerar för en liknande folkökning och därför är det svårt att förstå varför Stockholm skulle göra det. Världens samlade befolkning kommer bara öka med ca 32 % till 2050.

Om ingen stoppar den okontrollerade invandringen hit – och ändrar samhällsplaneringen – kommer resultatet 2050 att bli en mycket stor, gles, enormt utspridd Storstockholmsregion. Vi kommer att få en ring av nya, mycket stora, isolerade förorter i bland annat Barkarby, Häggvik, Arninge, Flemingsberg och Haninge. De kommer alla att ligga så långt bort som 12 – 20 km från centrala Stockholm och långt från varandra. Byråkraternas vision finns beskriven i Regional utvecklingsplan för Stockholmsregionen 2050 (RUFS 2050). RUFS 2050 leder till fler och ännu längre köer, stress och långa pendlingsavstånd, fortsatt stark segregation, arbetslöshet och ghettoisering. De nuvarande problemen permanentas alltså och förvärras om den nuvarande politiken får fortsätta!

Hur vill du som medlem i MED att Stockholm ska se ut 2050? Hur ska det vara att bo och leva här?  Tänker du låta de traditionella politikerna och planbyråkraterna hållas? Kom med dina idéer så utvecklar vi under kommande år tillsammans det här dokumentet vidare i dialog med MEDs medlemmar, väljarna, externa debattörer och medierna! Maila gärna dina tankar, synpunkter och förslag till [email protected]!

Mot den här bakgrunden presenterar MED nu den första versionen av Stockholm 2050 – en vision.

Vision 2050 är ett visionsdokument som beskriver en möjlig framtid, inte ett bindande politiskt program.

Stockholms välkända silhuett och de traditionella fasaderna i innerstan har framgångsrikt bevarats. Projekt som hotar känslig stadsmiljö har stoppats. Innerstan betraktades redan runt 2020 som i stort sett färdigförtätad. Enstaka nybyggen har tillkommit, i stor utsträckning utformade med inspiration hämtad från de byggnadsstilar som användes före 1930. De är än idag 2050 de vanligaste stilarna i innerstan. De stilarna verkar också vara de allra mest populära bland de bostadssökande. Det har vi kunnat se länge – bostadsrätter i innerstan byggda före 1900 kostade 2020 33% mer per kvadratmeter än bostadsrätterna på samma gata byggda 2000 – 2009. Klumpiga moderniserade kopior av funkishus från 1930-talet var – liksom gråa och mörkbruna brutalmodernistiska byggnader – något som arkitekter och planeringsfolk älskade under perioden 1980 – 2020, men som invånarna inte alls uppskattade lika mycket. Nu utformas husen istället så att de passar brukarnas smak och behov inte bara på insidan, utan också på utsidan. Det är en återgång till det normala – så brukade man ju utforma husen i Stockholm i många hundra år före 1930!

Ny- och ombyggnaderna i innerstan har främst inriktas på att läka såren efter den dysfunktionella modernistiska stadsplaneringen under perioden 1950 – 2020. Byggnadshöjden i innerstan begränsas till den som är vanligast i London och Paris, dvs på de flesta håll högst fem – sex våningar. Storstockholm är ju fem gånger mindre än London och Paris och därför klarar vi oss bra med i huvudsak samma hushöjd som där.

Stockholms stad genomför varje år två arkitekturpristävlingar. I den ena tävlingen delar man ut priser till de arkitekter och byggare som bygger de vackraste nya byggnaderna med moderna dekorerade fasader eller med inspiration hämtad från äldre byggnadsstilar.  I den andra tävlingen delar staden ut priser till dem som genomför de mest lyckade ombyggnaderna av hus från brutalmodernistisk stil (”grå betonglådor”) till harmoniska, balanserade och vackert färgsatta byggnader med samma slags fasader som de nybyggda prisvinnarna. Båda tävlingarna är internationellt mycket uppmärksammade och kända arkitekter från många länder deltar.

Vision 2050 är ett visionsdokument som beskriver en möjlig framtid, inte ett bindande politiskt program.

En tät innerstadsmiljö är väldigt populär. Många som bodde utanför tullarna år 2020 hade föredragit att bo i innerstad om det hade funnits tillräckligt med bostäder i innerstadsmiljö till rimlig kostnad.  Men innerstan var så liten, den hade 2020 bara plats för 350 000 av Stockholmsregionens då 2,4 miljoner invånare. Hur löste vi det?

Jo, vi började helt enkelt bygga mer innerstad närmast utanför den befintliga. Nu pågår byggandet som bäst. På lite sikt, fram mot 2080, kommer närmare en miljon stockholmare att få möjligheten att få bo i en riktig innerstad. Närförorterna närmast utanför innerstan – som 2020 fortfarande till stora delar var glest bebyggda med flerfamiljshus – har förtätats så att de omvandlas från livlösa närförorter till en tätbebyggd, trivsam, fullvärdig innerstad med hög livskvalitet. Närförorterna har alltså byggts ihop både med den gamla innerstan och med varandra.

Staden beslutade på 2020-talet om en ny stadsplan med en utvidgad innerstad. MED hade drivit på i stadshuset för att den skulle realiseras. Den blev en naturlig, organisk fortsättning på Lindhagenplanen från 1866. Lindhagenplanen var mycket framsynt. Den lades till grund för Stockholms utveckling och genomfördes mycket framgångsrikt åren 1866 – 1929. Resultatet blev en mycket vacker, välplanerad och väl fungerande innerstad med bostäder, affärer, kontor och alla slags verksamheter blandade om varandra – extremt uppskattad än idag av alla som bor och vistas där! Åren kring 2020 insåg allt fler att det var dags att ge många fler som vill bo så en möjlighet att förverkliga sina drömmar!

I den nya innerstan som byggts efter 2020 finns det precis som i den gamla innerstan ett stort utbud av arbetstillfällen, shopping, kultur, rekreation och nöjen. All mark som var oanvänd 2020 (alltså där det inte stod byggnader eller som 2020 inte var trottoar, gata, torg, nationalstadspark, statligt naturreservat eller väl anlagd stadspark) har med de nya Lindhageninspirerade idéerna successivt planlagts som byggbar och bebyggts inifrån och utåt. De förtätade stadsdelarna har döpts om till malmar med namn som Årstamalm, Västbergamalm, Hammarbymalm, Liljeholmsmalm, Alviksmalm och Solvallamalm för att markera att de fullt ut räknas till innerstan. Den nya noggrant utredda tunnelbaneringen som invigdes 2049 förbinder i en vid cirkel de nya malmarna med varandra och med resten av tunnelbanenätet. Det har tillsammans med den kompletta motorvägsringen, nya broar och utbyggda cykelstråk skapat dramatiskt mycket bättre förbindelser mellan de olika stadsdelarna..

Gatorna på de nya malmarna har dragits fram som ett rutnätsystem, men inte rätvinkligt som på de gamla malmarna utan mer böljande och anpassat till terrängen och det befintliga gatunätet. Bebyggelsen har medvetet blandats så mycket som möjligt med bostäder, affärer, kontor och verksamheter om varandra. Den gamla bebyggelsen som fanns runt 2020 har självklart behållits i största möjliga utsträckning, byggts om och infogats i den nya stadsplanen. Sluten kvartersbebyggelse med som högst 5-våningshus, i första hand med moderna dekorerade fasader eller med inspiration hämtad från äldre byggnadsstilar har varit ett av huvudspåren för nybyggnationen här precis som på de gamla malmarna. I de områden där det finns vackra och välbalanserade funkishus från 1930-talet har annat huvudspår varit att komplettera med ny högklassig bebyggelse i samma stil. Sådan måttligt hög bebyggelse ger bra dagsljus inomhus och möjlighet till gröna innergårdar med träd, gräs, buskar och lekplatser. Även här har trä har kommit till användning som byggnadsmaterial i högre grad än förr. Höghus har tillåtits på några ställen där de inte stör stadsbilden som till exempel i Värtahamnen. I den nya innerstan har man självklart behållit de gamla, väl anlagda stadsparkerna av innerstadstyp. Nationalstadsparken har också behållits. Ett stort antal nya, måttligt stora parker av samma typ som Vasaparken, Kronobergsparken och Humlegården har anlagts. Andelen parkmark är nästan dubbelt så stor som i den gamla innerstan. Parkerna har utformats så att de är attraktiva och till verklig praktisk nytta för invånarna vilket betyder att de är upplysta, säkra och orienterbara. I övrigt har de gröna kilarna i närförorterna tills största delen bebyggts. Strandskyddet har avskaffats. De förut obebyggda områdena närmast vattnet har gjorts om till antingen kajer eller parkområden med strandpromenader som på Norr Mälarstrand. Resten av de obebyggda strandskyddade områdena har bebyggts. Nya stadsodlingar och koloniområden har anlagts i utkanten av de nya malmarna. I praktiken har alltså alla de som bor och arbetar i den nya innerstan fått enormt mycket bättre tillgång till användbar grönska, vatten och utsikt jämfört med ur det såg där i början av 2020-talet!

Vision 2050 är ett visionsdokument som beskriver en möjlig framtid, inte ett bindande politiskt program.

De yttre förorterna utanför de nya malmarna har på MEDs initiativ successivt omvandlats till levande stadsdelar som har integrerats med varandra och med den nya större innerstan. De har alltså byggts ihop med varandra och med innerstan. Konkret har man bebyggt ganska många obebyggda områden och anlagt ett stort antal nya tvärförbindelser åt alla håll i form av trivsamma gator kantade med stadsmässig bebyggelse i mänsklig skala. Där finns hus i tre-fem våningar, alléer, parker, planteringar, trottoarer och cykelbanor. Förtätningen har gjortatt tidigare gjorda investeringar i gator, vatten, avlopp och fjärrvärme nu äntligen utnyttjas fullt ut. Begreppet ”förort” har helt försvunnit ur stockholmarnas språkbruk och ersatts med det traditionella och mycket trevligare ordet ”stadsdel”. Samtidigt har segregationen minskat och den hotande ghettoiseringen kraftfullt motverkats.

De gamla flerbostads- och villaområdena som fanns 2020 har behållits som de är, men förtätas varsamt och måttfullt vid tunnelbane- och pendeltågsstationerna med ny bebyggelse i högst fem våningar i tät dialog med invånarna i stadsdelen. Trä används som byggnadsmaterial även här i mycket högre grad än förr.

Miljonprogramsområdena har rustats upp och kompletterats med en mer varierad bebyggelse som attraherar en välanpassad svensktalande medelklass.

Även i de yttre förorterna har alltså delar av de gröna kilarna bebyggts. Resten av kilarna har delvis utvecklats till högkvalitativa stadsparker, stadsodlingar och koloniområden som är till verklig glädje och nytta för stockholmarna. I övrigt har man strävat efter att behålla och i viss mån utveckla biodiversiteten. Strandskyddet har avskaffats. De tidigare obebyggda strandområdena som staden äger har närmast vattnet gjorts om till vackra, välskötta strandpromenader och parker.

I det här väl fungerande, sammanhängande stadslandskapet är stadsdelarna inte funktionsseparerade som mellan 1950 och 2020, utan bostäder, arbetsplatser, specialaffärer, caféer, restauranger och kulturverksamheter är blandade på ett naturligt sätt som verksamheter brukade vara i Stockholm i århundraden fram till 1950. Stadsplaneringen har alltså inriktats mot en tätare, blandad bebyggelse med olika boendeformer och mycket varierande byggnadsstilar som de boende själva efterfrågar. Den ensidiga inriktningen på fyrkantiga modernistiska byggnader med platta tak och torftig arkitektur har upphört. Sådana hus gick bara att fylla med folk på den tiden det fanns en konstlad, av politikerna framkallad bostadsbrist. Det betyder att idag kan betydligt många fler – oavsett plånbok och önskemål – skaffa sig ett trivsamt, personligt anpassat boende med hög livskvalitet.

Segregationen har minskat genom ett framgångsrikt arbete med integration i enlighet med MEDs rikspolitiska integrationsprogram. Det arbetet har underlättats betydligt genom närheten mellan prisvärda bostäder och lokaler för alla slags yrken och verksamheter. Arbetslösheten har sjunkit dramatiskt bland stockholmare med utländsk bakgrund och är nu bara marginellt högre än för dem med helsvensk bakgrund. Det har blivit mycket lättare att göra en klassresa. Framtidshoppet har ökat bland låginkomsttagare och dem med utländsk bakgrund.

I en sådan välordnad och trivsam förstadsmiljö kan man ju inte bara sova utan även försörja sig, starta företag, göra karriär, shoppa, roa sig och leva gott utan att behöva pendla in till city. Jobben finns ju ganska ofta i närområdet. Livskvaliteten och stoltheten över den egna stadsdelen har ökat enormt!

De nya trädgårdsstäderna
I Stockholm byggdes det förhållandevis få villor och radhus mellan 1980 och 2020. Det hade politikerna i socialistisk anda bestämt mot folkets vilja. Länder som Danmark, Frankrike, Tyskland, Belgien och Österrike (alla mellan fem och femton gånger så tättbefolkade som Sverige) lyssnade däremot på sina invånare och byggde förhållandevis fler småhus. Till slut mognade tanken även här i Stockholm: Om de har plats för småhus så borde väl vi också ha det? En ganska stor andel av stockholmarna vill ju precis som andra européer bo i villa eller radhus om de får chansen. Därför har alla befintliga småhusområden utanför den nya innerstan behållits. Dessutom har nya, välplanerade och attraktiva trädgårdsstäder med varierad småhusbebyggelse byggts längre ut i Stockholms ytterområden som i Älvsjöskogen och Fagersjö samt på Järvafältet. De är starkt inspirerade av de gamla omtyckta trädgårdsstäderna i Enskede och Bromma. Kulturreservatet på Järvafältet har avskaffats eftersom det var ett hinder för välbehövlig bebyggelse där.

Husbåtarna
En ganska stor del av Stockholms stad bestod kring 2020 av extremt illa utnyttjade vattenytor. Trots akut bostadsbrist ända sedan 1990-talet hade Stockholm i motsats till Solna inte visat något intresse för moderna husbåtar som boendeform. Men under större delen av Stockholms historia från 1200-talet fram till runt 1950 låg det alltid ett stort antal fartyg och båtar vid alla Stockholms kajer. Varje dag var det en livlig verksamhet med att lossa och lasta varor. Besättningarna bodde ofta ombord när fartygen låg vid kaj och under långa tider var det ett intensivt folkliv där.

Medborgerlig Samling föreslog 2020 att stränderna och kajerna på nytt skulle kunna fyllas med folkliv i samma omfattning som förr, om än på ett lite annorlunda sätt. Stockholm antog också kort därefter detaljplaner för moderna husbåtar i ett antal lämpliga vattenområden som Ulvsundasjön, Årstaviken och Mälaren utanför Aspudden. Under de 30 år som har gått har detta utvecklats till en succé. Idag bor mer än 5 000 av stadens invånare på sina egna husbåtar som ligger förtöjda i långa rader längs strandpromenaderna och de nya kajerna. Staden är mycket noga med att husbåtarna ska vara byggda av välrenommerade husbåtsleverantörer så att helhetsintrycket blir fräscht och prydligt. Staden ställer höga krav på arkitektur, ordning och skötsel även här.

Vision 2050 är ett visionsdokument som beskriver en möjlig framtid, inte ett bindande politiskt program.

De gröna kilarna i Stockholm bestod mest av skog av varierande kvalitet och hade en funktion på 1950 – 1970-talet när Stockholm hade industrier med bolmande skorstenar, bilarna saknade avgasrening och fjärrvärme med rökgasrening inte existerade. Nuförtiden är stockholmsluften dramatiskt mycket renare. Idag, 2050, har vi ju också gått över till el- och bränslecellsfordon som gett ännu renare luft. De ”gröna kilarna” behövs alltså inte längre och därför har de krympts mellan 2020 och 2050 och till ganska stor del omvandlas till parker, trädgårdar, stadsodlingar, koloniområden och alléer som är till både glädje och praktisk nytta för de boende. För övrigt täcks ju resten av Sverige till mer än 50 % av skog. Stockholms stad utgör bara en tvåtusendel av Sveriges yta. Den totala mängden skog i Sverige ökade med 80 % mellan 1920 och 2020. Runt 80 % av Stockholms läns yta är än idag ren landsbygd och 50 % av länet täcks av skog. Där har de som föredrar att bo glest och riktigt tyst mycket bättre förutsättningar att få sina önskemål uppfyllda än i nästan alla andra huvudstadsregioner i Europa.

Vision 2050 är ett visionsdokument som beskriver en möjlig framtid, inte ett bindande politiskt program.

I Finland var byggkostnaderna för likvärdiga bostäder med samma standard och storlek år 2020 30 % lägre och i Tyskland upp till 50% lägre än i Sverige. Stockholmarna fick till slut nog av bostadsbrist, höga byggkostnader, höga nypriser och alltför höga hyror i nybyggda hus. Medborgerlig Samling gick i spetsen och såg snabbt till att Stockholms stad kraftfullt medverkade till att byggkostnaderna sänktes ner mot normala europeiska nivåer. Det skedde genom att man aktivt började motverka den oligopolliknande situationen på byggmarknaden. Dessutom ändrades plan- och bygglagen så att byggande av bostäder och lokaler för kontor, handel, industri, verksamheter, skolor och förskolor förklarades vara ett riksintresse med hög prioritet. Det angavs också tydligt i lagen att huvudregeln är att all obebyggd mark i anslutning till tätorter (utom nationalstadsparker och statliga naturreservat) får bebyggas under förutsättning att ytor avsätts till väl anlagda, måttligt stora stadsparker. Samtidigt ändrades byggreglerna vad gäller kravet på dagsljus i lägenheter, så att ordinär sluten kvartersbebyggelse åter blev möjlig. Kravet på handikapptoalett i varje bostad var ju också helt onödigt och slopades vid nybyggnation.

Men man nöjde sig förstås inte med detta. Medborgerlig Samling till såg redan tidigt på 2020-talet till att Stockholms stad på egen hand öka byggandet och kapade bostadspriserna ännu mer genom att

– säkerställa en jämn och mycket god tillgång på byggbar mark, inte bara på kort sikt utan även långsiktigt,
-avstå från egna miljökrav utöver de nationella,
-snabba på planprocessen, samt
-fördela byggrätterna på ett transparent sätt mellan byggbolagen

Hur det gick till beskriver vi här nedan. Med de nya åtgärderna fanns det inte längre några egentliga hinder mot att framgångsrikt avskaffa hyresregleringen under ordnade former. Den avskaffades såväl i Stockholm som i resten av landet 2023 helt enligt Medborgerlig Samlings förslag – naturligtvis med övergångsregler som innebar skydd mot höga hyreshöjningar på ungefär samma sätt som när hyresregleringen i Finland framgångsrikt avskaffades 1996. Precis som i Finland finns det ju idag knappast en enda människa här som längtar tillbaka till den gamla onda tiden med hyresreglering och akut, kronisk bostadsbrist!

Tillgången på byggbar mark har ökat drastiskt
När staden på 2020-talet successivt planlade all oanvänd mark utanför innerstan som byggbar, ökade utbudet av byggbar mark enormt. I praktiken innebar beslutet att all mark där det inte stod byggnader – eller som var trottoar, gata, torg eller som är nationalstadspark/statligt naturreservat eller väl anlagd stadspark – fick bebyggas. Dessutom ändrades stadsplanen för närförorterna Årstamalm, Västbergamalm, Hammarbymalm, Alviksmalm och Solvallamalm (och några till) så att de kunde bebyggas med femvåningshus i antingen sluten kvartersbebyggelse eller förtätad funkisstil.

Det här gjorde att tillgången på byggbar mark ökade och fortsatte att vara god. Först någon gång runt 2080 räknar man med att all idag planlagd mark i Stockholm börjar bli fullt bebyggd. Ända sedan 2020-talet har det varit ekonomiskt överkomligt att bygga bostäder, kontor och lokaler för alla slags verksamheter i stor skala i ganska centrala lägen där många vill bo och arbeta. Det stora utbudet av mark och byggrätter medverkar till att priserna på nya bostäder och lokaler är acceptabelt låga för dem som ska bo och verka där.

Alla aktörer – boende, företag som hyr lokaler, byggbolagen som bygger, fastighetsbolagen som äger byggnaderna, politikerna och stadens tjänstemän – har god överblick över de öppet och demokratiskt satta spelreglerna. De förstår och kan lita på att byggandet kommer att fortsätta i jämn takt med efterfrågan i årtionden framöver. Det betyder att alla inser att det helt enkelt inte kan bli brist på bostäder, lokaler eller mark på mycket länge. Därför har priser och hyror i nybyggen länge varit överkomliga för de flesta stockholmare.

Tillgången på byggklara tomter har ökat – planprocessen har snabbats upp
Stockholms stad har sedan början av 2020-talet ökat byggandet och pressat byggkostnaderna ännu mer genom att öka tillgången inte bara på mark, utan också på byggklara tomter, det vill säga med gator och ledningar framdragna till tomtgränsen. Ledtiderna i stadens planprocess har förkortats från 2 – 8 år till 1 – 2 år. Stadens tjänstemän lämnar numera över detaljplaneringen till externa planarkitekter som byggherrarna anlitar. Tjänstemännen nöjer sig med att ange tydliga, generella regler för detaljplaneringen och bedöma inkomna planförslag. Arbetsfördelningen liknar alltså den som sedan länge gäller för bygglov: Privata arkitektfirmor ritar husen medan staden bara sköter granskningen och bygglovsprövningen. Byggkostnaderna har sjunkit ännu mer därför att själva planprocessen slukar mycket mindre pengar än förr. Det har medfört att priserna och hyrorna i nyproduktionen sjunkit ytterligare.

Konkurrensen i byggbranschen har ökat – byggrätterna fördelas transparent
Medborgerlig Samling såg i början av 2020-talet till att Stockholms stad säkerställde konkurrensen när staden säljer mark till byggbolagen. Ända sedan dess har marken fördelats mellan byggbolagen konkurrensutsatt enligt tydliga, offentliggjorda och transparenta kriterier. Fördelningen görs på ett sådant sätt att konkurrensen inte sätts ur spel till exempel genom att stora markområden tilldelas en enda exploatör. Tidigare sköttes fördelningen av byggrätter normalt inte transparent. Ofta sköttes den i hemlighet av staden tillsammans med ett enda utvalt byggbolag – utan medborgarnas insyn. Det ledde till favorisering av vissa byggbolag, snedvridning av byggmarknaden, onödigt höga byggkostnader och medförde stor risk för korruption. När staden ändrade reglerna för tilldelning av byggrätter såg man istället till att ett stort antal byggbolag kontinuerligt fick möjlighet att tävla på lika villkor om varje markanvisning.  En sådan transparent, öppen spelplan har inte oväntat visat sig öka konkurrensen och pressa byggkostnaderna. Marknadsekonomi med demokratisk överenskomna, tydliga spelregler har helt enkelt visat sig vara överlägset den gamla planbyråkratin. Samtidigt har Stockholm fått ett bra skydd mot korruption.